
Vi utsätts ständigt för virus, bakterier och andra mikroorganismer. De flesta leder aldrig till någon infektion. Huden och slemhinnorna, kroppens normala mikrobiota och immunförsvaret utgör effektiva hinder som de flesta smittämnen aldrig lyckas ta sig förbi.
För att en infektion ska uppstå måste därför flera saker inträffa i rätt ordning. Smittämnet måste nå kroppen i tillräcklig mängd, hitta en lämplig väg in, kunna etablera sig och föröka sig och samtidigt undgå eller övervinna kroppens försvar.
Även när allt detta lyckas behöver resultatet inte bli sjukdom.
Första steget – att utsättas för smitta
Allt börjar med en exponering. Vi kan exempelvis andas in virus som en annan person sprider, få bakterier på händerna, äta förorenad mat eller bli bitna av en mygga eller fästing som bär på ett smittämne.
Men exponering är inte detsamma som infektion.
Hur stor risken är att en exponering leder till infektion beror bland annat på vilket smittämne det gäller, hur stor mängd man utsätts för, hur länge exponeringen pågår och vilken väg smittämnet når kroppen.
För vissa mycket smittsamma infektioner kan en relativt liten mängd smittämne vara tillräcklig. För andra krävs en betydligt större exponering.
Smittämnet behöver en väg in
Kroppen är väl skyddad mot omgivningen. Framför allt huden utgör en effektiv barriär som de flesta smittämnen inte kan passera.
Därför använder olika smittämnen olika inträdesportar.
Luftvägsinfektioner börjar ofta i slemhinnorna i näsa, svalg eller lungor. Smittämnen som överförs med mat och vatten kommer in genom mag-tarmkanalen. Andra kan ta sig in genom slemhinnor i exempelvis mun eller könsorgan, genom skadad hud eller direkt till blodet.
Myggor och fästingar kan föra smittämnen genom huden när de suger blod.
Ett smittämne som hamnar på fel plats kan däremot vara helt ofarligt. Förmågan att orsaka infektion beror därför inte bara på vilket smittämne vi utsätts för utan också på hur det når kroppen.
Etablering och förökning
När smittämnet väl har nått rätt plats måste det kunna etablera sig.
Bakterier kan behöva fästa vid celler på en slemhinna och därefter föröka sig. Virus måste hitta celler som har rätt egenskaper för att viruset ska kunna ta sig in i dem och använda deras maskineri för att bilda nya virus.
Olika smittämnen är därför anpassade till olika delar av kroppen.
Vissa stannar huvudsakligen där infektionen började. Andra kan spridas vidare genom blod, lymfa eller längs nerver och nå andra organ.
Under denna fas ökar mängden smittämne i kroppen. Samtidigt har kroppens försvar redan börjat reagera.
Immunförsvaret svarar
Redan inom minuter eller timmar kan kroppens medfödda immunförsvar reagera på ett främmande smittämne. Celler och signalämnen aktiveras och en inflammation kan uppstå.
Därefter utvecklas ett mer specifikt immunsvar. B- och T-celler känner igen delar av smittämnet, antikroppar kan bildas och celler som är infekterade kan angripas.
Ofta lyckas immunförsvaret stoppa infektionen innan den orsakar någon märkbar sjukdom.
I andra fall hinner smittämnet föröka sig så mycket att symtom uppstår innan infektionen kan kontrolleras.
Varifrån kommer symtomen?
Symtom vid en infektion kan uppstå på flera sätt.
Smittämnet kan direkt skada de celler och vävnader som det infekterar. Vissa bakterier bildar dessutom toxiner som påverkar kroppen.
Men många av de symtom vi förknippar med infektioner orsakas helt eller delvis av kroppens eget immunsvar.
Feber, trötthet, muskelvärk och svullna lymfkörtlar är exempel på reaktioner som uppkommer när immunförsvaret aktiveras. Inflammation hjälper kroppen att bekämpa infektionen men kan samtidigt orsaka obehag och ibland bidra till vävnadsskada.
Sjukdom är därför ofta resultatet av samspelet mellan smittämnet och kroppens försvar.
Inkubationstiden – infektionen innan sjukdomen märks
Det går vanligen en tid mellan det att man smittas och de första symtomen. Den perioden kallas inkubationstid.
Under inkubationstiden kan smittämnet redan föröka sig i kroppen trots att personen känner sig helt frisk.
Inkubationstiden varierar kraftigt mellan olika infektioner. För vissa är den bara något dygn, medan den för andra kan vara veckor, månader eller i vissa fall ännu längre.
En person kan vid vissa infektioner också vara smittsam under delar av inkubationstiden, alltså innan några symtom har börjat.
Samma smitta – olika resultat
Efter en exponering finns flera möjliga utfall.
Smittämnet kanske aldrig lyckas etablera sig och ingen infektion uppstår. Infektionen kan också stoppas så snabbt att personen aldrig får några symtom.
I andra fall uppkommer en lindrig eller mer uttalad sjukdom. Ibland kan infektionen bli långvarig eller ligga kvar vilande i kroppen och senare aktiveras igen.
Hur förloppet blir beror på samspelet mellan smittämnet, mängden smitta och den infekterade personen. Tidigare immunitet, ålder, immunförsvar och andra individuella faktorer kan ha stor betydelse.
Det förklarar varför två personer som utsätts för samma smitta kan få helt olika förlopp.
När infektionen är över
Vid många infektioner lyckas immunförsvaret till slut eliminera smittämnet helt.
Efteråt finns ofta B- och T-celler kvar som immunologiskt minne. Om samma smittämne dyker upp igen kan immunförsvaret därför reagera snabbare. Hur starkt och långvarigt detta skydd blir varierar mellan olika infektioner.
Men alla smittämnen försvinner inte ur kroppen. Vissa kan finnas kvar under lång tid utan att orsaka symtom. Andra kan etablera ett långvarigt bärarskap eller ligga vilande och senare aktiveras igen.
Det leder till nästa fråga: Vad innebär det egentligen att bära på ett smittämne utan att vara sjuk?
Läs vidare
Nästa sida: Bärarskap och infektion utan symtom
På huvudsidan Om infektioner och smittor hittar du också våra övriga sidor om vad vacciner är, hur de fungerar i kroppen, olika typer av vacciner, nyttan med vaccination, säkerhet och biverkningar samt hur vacciner utvecklas och prövas.
← Till Om infektioner och smittor
© ProSanis Sverige AB. Informationen på denna sida är senast uppdaterad 2026-09-08.
