Information till resenärer
Översikt
På resor är säkert dricksvatten viktigt för att undvika framför allt mag-tarminfektioner. Förorenat vatten kan innehålla virus, bakterier och parasiter som orsakar exempelvis turistdiarré, hepatit A, giardiasis och amöbainfektion.
Vatten kan också innebära smittrisk vid bad eller annan direktkontakt. I vissa områden kan sötvatten exempelvis sprida schistosomiasis, leptospiros eller andra infektioner.
I avsnittet Mat och dryck finns allmänna råd om hur du väljer säkra drycker. Ibland finns dock inget säkert flaskvatten eller behandlat kranvatten tillgängligt. Det kan gälla vid vandring och expeditioner, i avlägsna områden eller efter naturkatastrofer. Då kan du behöva rena ditt vatten själv.
Det går inte att avgöra om vatten är säkert bara genom att titta, lukta eller smaka på det. Även klart vatten från en fjällbäck, källa eller brunn kan innehålla smittämnen.Vattenrening kan ske genom:
- kokning
- sedimentering och flockning
- filtrering
- kemisk desinfektion
- UV-ljus
- solljus.
Ofta är en kombination av metoder bäst.
Om vattnet är mycket grumligt bör det först klaras genom sedimentering och/eller filtrering. Det förbättrar effekten av efterföljande desinfektion.
Tänk också på att vanliga metoder för vattenrening framför allt skyddar mot smittämnen. Kokning, UV-ljus eller desinfektionsmedel gör inte vatten säkert om det innehåller skadliga mängder kemikalier, tungmetaller, salt eller andra föroreningar. Om du misstänker kemisk förorening bör du välja en annan vattenkälla.
Kokning och uppvärmning
Kokning är den enklaste och säkraste metoden för att avdöda smittämnen i vatten. Den är effektiv mot virus, bakterier och parasiter och är därför förstahandsvalet när du har möjlighet att koka ditt vatten.
Koka upp vattnet ordentligt och låt det koka i minst 1 minut. På höjder över 2 000 meter bör du låta det koka i minst 3 minuter, eftersom vatten kokar vid lägre temperatur på hög höjd.
Många smittämnen avdödas redan vid temperaturer under kokpunkten, men i fält är det svårt att veta vilken temperatur vattnet verkligen har uppnått och under hur lång tid. Kan du koka vattnet är detta därför säkrare än att bara värma det.
Hett kranvatten bör inte användas som ersättning för kokning. Förutom att temperaturen kan vara otillräcklig kan varmt vatten från ledningar och varmvattenberedare innehålla högre halter av exempelvis koppar och bly.
Om vattnet är grumligt kan du först låta partiklar sedimentera eller filtrera vattnet genom ett rent tyg eller filter. Efter kokningen bör vattnet svalna och förvaras i en ren, täckt behållare så att det inte förorenas på nytt.
I soliga områden kan vatten även värmas med en enkel solkokare. Temperaturen kan bli tillräckligt hög för att avdöda många smittämnen, men vanlig kokning är säkrare när den är möjlig.
Fördelar med kokning: Metoden är mycket effektiv mot alla typer av vattenburna smittämnen, kräver inga kemikalier och fungerar även med relativt grumligt vatten.
Nackdelar med kokning: Du behöver bränsle, elektricitet eller annan värmekälla. Metoden tar inte bort salt, tungmetaller eller andra kemiska föroreningar och förbättrar inte alltid vattnets smak eller lukt. Vattnet kan också förorenas på nytt efter kokningen.
Sedimentering och flockning
Vatten från sjöar, floder och andra naturliga vattenkällor kan vara kraftigt grumligt av sand, lera, växtdelar och annat material. Att göra vattnet klarare förbättrar inte bara utseende och smak utan gör också efterföljande filtrering, kemisk desinfektion och UV-behandling effektivare.
Sedimentering är den enklaste metoden. Låt vattnet stå orört i en behållare så att större partiklar sjunker till botten. Häll sedan försiktigt över det klarare vattnet till en ren behållare utan att få med bottenslammet. Mindre partiklar kan förbli svävande i vattnet.
Genom flockning kan de fås att klumpa ihop sig till större partiklar som sedan sedimenterar eller lättare kan filtreras bort. I fält kan alun (kaliumaluminiumsulfat) användas som flockningsmedel. En enkel metod är att tillsätta ungefär en tesked (5 ml) alun till 1 liter vatten och röra om tills partiklarna börjar flocka sig. Låt dem därefter sedimentera och häll av eller filtrera det klarare vattnet. Det finns också färdiga vattenreningsprodukter som kombinerar flockning med kemisk desinfektion.
Viktigt: Sedimentering och flockning gör inte i sig vattnet säkert att dricka. Metoderna är framför allt förbehandling och bör följas av filtrering, kokning eller annan desinfektion.
Filtrering
Ett portabelt vattenfilter är ett bra alternativ vid vandring, expeditioner och andra resor där du regelbundet behöver använda vatten från naturliga vattenkällor. Men olika filter skyddar mot olika typer av smittämnen. Ett vanligt mikrofilter med en porstorlek på omkring 0,1–0,2 µm tar bort protozoer som Giardia och Cryptosporidiumoch de flesta bakterier. Virus är betydligt mindre och passerar genom de flesta mikrofilter.
I områden där risken för mänsklig avföringsförorening är liten, exempelvis i glest befolkad vildmark, kan ett bra mikrofilter ofta ge ett tillräckligt skydd. I tätbefolkade områden, vid dåliga sanitära förhållanden eller där avloppsvatten kan förorena vattenkällorna bör du räkna med att även virus kan förekomma. Kombinera då filtreringen med kemisk desinfektion eller använd en vattenrenare som även avlägsnar eller inaktiverar virus.
Filter med ännu mindre porer kan ge ett bredare skydd:
- Ultrafilter, omkring 0,01 µm, kan även avlägsna virus.
- Nanofilter, omkring 0,001 µm, kan dessutom reducera många lösta organiska ämnen och vissa kemiska föroreningar.
- Omvänd osmos, med ännu mindre effektiva porstorlekar, kan även avlägsna salter och många lösta metaller och kan därför användas för avsaltning.
Ju finare filtreringen är, desto större tryck krävs och desto långsammare blir vanligtvis vattenflödet. Nano- och osmosfilter är därför mindre praktiska för den vanliga vandraren men kan vara användbara exempelvis på båtar, expeditioner eller i katastrofsituationer.
En del filter innehåller aktivt kol. Det kan förbättra smak och lukt och minska halterna av klor och vissa organiska och oorganiska kemikalier. Aktivt kol avdödar däremot inte mikroorganismer och ska inte betraktas som en desinfektionsmetod.
Om du saknar ett kommersiellt filter kan du i en nödsituation improvisera ett enkelt förfilter. En hink eller annan behållare med hål i botten kan fyllas med lager av grus, ett finmaskigt tyg och sand. Det kan göra mycket grumligt vatten betydligt klarare, men gör inte vattnet säkert att dricka. Vattnet måste därefter kokas eller desinficeras.
Var noga med hygienen när du använder filter. Håll slangar, behållare och andra delar som varit i kontakt med obehandlat vatten åtskilda från den rena sidan. Annars kan du återförorena det färdigbehandlade vattnet.
Fördelar med filtrering: Metoden är snabb och enkel, vattnet kan ofta drickas direkt efter filtrering, smak och utseende förbättras och filtret kan kombineras med kemisk desinfektion.
Nackdelar med filtrering: Vanliga mikrofilter tar inte bort virus, filter kan sättas igen och behöver rengöras eller bytas, och utrustningen innebär extra vikt och kostnad.
Kemisk desinficering
Kemisk desinfektion är användbar när du inte kan koka vatten och är särskilt lämplig i kombination med filtrering. Effekten påverkas av bland annat vattnets temperatur och grumlighet samt hur länge desinfektionsmedlet får verka. Grumligt vatten bör därför först sedimenteras eller filtreras. Följ alltid dosering och kontakttid för den produkt du använder.
Klor
Klorföreningar är effektiva mot de flesta bakterier och virus men har sämre effekt mot vissa parasiter. Framför allt är Cryptosporidium motståndskraftigt, och även Giardia kan kräva längre behandlingstid. För resor och friluftsliv är färdiga vattenreningsprodukter enklast eftersom rätt dosering anges på förpackningen.
I en nödsituation kan även natriumhypoklorit, som finns i vissa oparfymerade hushållsblekmedel, användas om koncentrationen är känd. En lösning på omkring 5–10 % doseras i mycket små mängder, i storleksordningen 1–2 droppar per liter klart vatten, varefter vattnet blandas väl och får stå i minst 30 minuter.
Eftersom koncentrationen i hushållsprodukter varierar ska du inte använda en sådan tumregel utan att först kontrollera produktens koncentration, och produkten får inte innehålla parfym, rengöringsmedel eller andra tillsatser.
Klordioxid
Klordioxid finns som tabletter eller vätska särskilt avsedda för vattenrening. Det är effektivt mot bakterier och virus och har bättre effekt mot protozoer än vanlig klorering. Klordioxid är därför ett bra alternativ för äventyrsresenärer, särskilt i kombination med filtrering. Full effekt mot exempelvis Cryptosporidium kan dock kräva flera timmars kontakttid. Följ därför alltid produktens anvisningar.
Jod
Jod har länge använts för vattenrening och är effektivt mot många bakterier och virus, men mindre tillförlitligt mot vissa parasiter. Jod bör inte användas av gravida, personer med sköldkörtelsjukdom eller personer med känd överkänslighet mot jod. Det är inte heller lämpligt för långvarig användning. För de flesta resenärer är klor eller klordioxid bättre alternativ.
Silverjoner
Silverjoner förekommer i vissa vattenreningsprodukter. De är framför allt användbara för att motverka tillväxt av mikroorganismer när redan rent vatten ska lagras under längre tid och är mindre lämpade för snabb desinfektion av misstänkt förorenat vatten.
Ultraviolett ljus (UV-ljus
Bärbara UV-enheter kan användas för att desinficera mindre mängder vatten, ofta omkring 1–2 liter åt gången. UV-ljuset kan inaktivera bakterier, virus och protozoer som Cryptosporidium utan att påverka vattnets smak. För att metoden ska fungera måste vattnet vara klart. Partiklar kan skugga mikroorganismerna från UV-strålningen. Grumligt vatten bör därför först sedimenteras eller filtreras.
UV-rening är praktisk om du har tillgång till batterier eller annan strömförsörjning och bara behöver behandla mindre mängder vatten. Den är mindre lämplig om du behöver rena stora volymer. UV-behandlingen ger inte heller något kvarvarande skydd. Förvara därför det behandlade vattnet i en ren och täckt behållare så att det inte förorenas på nytt.desinficeras.
Solljus
I en nödsituation kan solljus användas för att förbättra den mikrobiologiska kvaliteten på vatten. Metoden brukar kallas SODIS (solar water disinfection) och bygger på en kombination av UV-A-strålning och uppvärmning.
Använd rena, genomskinliga plastflaskor och fyll dem med klart vatten. Om vattnet är grumligt bör det först sedimenteras eller filtreras. Lägg de fyllda flaskorna horisontellt i direkt solljus i minst 6 timmar vid starkt solsken eller omkring 2 dygn om det är molnigt.
Metoden är främst en nödlösning när säkrare alternativ som kokning, filtrering och kemisk desinfektion inte finns tillgängliga. Den är beroende av väderförhållandena och lämpar sig dåligt för stora mängder vatten.
Att välja metod
Vilken vattenreningsmetod som passar bäst beror på resan, vattenkällan och vilken utrustning du kan bära med dig. Planera vattenreningen före resan och ha gärna en reservmetod om din huvudsakliga utrustning går sönder eller inte kan användas.
Vid längre eller mer krävande resor är det också viktigt att tänka på hur mycket vatten du behöver kunna rena per dygn och hur lätt det är att få tag på bränsle, batterier eller andra förbrukningsvaror.
Håll alltid obehandlat och färdigrenat vatten åtskilda. Var särskilt noga med flasköppningar, korkar, slangar och filterdelar så att det renade vattnet inte förorenas på nytt.
© ProSanis Sverige AB. Informationen på denna sida är senast uppdaterad 2026-08-13.