Difteri – Vaccinationsrådet Allmänhet

Information till resenärer och allmänheten

Difteri med svalgmembran (Foto: Wikimedia)

Difteri är en bakterieinfektion som framför allt drabbar luftvägarna och kan orsaka en allvarlig halsinfektion. Bakterien kan bilda ett mycket kraftigt toxin som sprids i kroppen och bland annat skadar hjärtat och nervsystemet.

Sjukdomen var tidigare en vanlig och fruktad barnsjukdom även i Sverige men är numera mycket ovanlig här tack vare vaccination. Difteri förekommer fortfarande i delar av världen, framför allt där vaccinationstäckningen är låg eller vaccinationsprogram har störts.

Vaccination mot difteri ingår i det svenska barnvaccinationsprogrammet och skyddet behöver därefter fyllas på under vuxenlivet.

Läs mer om vaccin mot difteri.

Smittämnet och smittvägar

Difteri orsakas framför allt av bakterien Corynebacterium diphtheriae. Det är endast vissa stammar av bakterien som kan bilda det toxin som orsakar klassisk difteri.

Smittan sprids huvudsakligen mellan människor genom droppar från luftvägarna vid exempelvis hosta och nysningar. Smitta kan också ske genom direktkontakt med saliv eller sekret.

Difteri kan även förekomma som huddifteri, med infekterade sår eller hudförändringar. Smittan kan då överföras genom direktkontakt med såren.

En närbesläktad bakterie, Corynebacterium ulcerans, kan också bilda difteritoxin och orsaka en liknande sjukdom. Den kan i sällsynta fall överföras från djur till människor, bland annat vid nära kontakt med infekterade katter och hundar.

En obehandlad person med difteri kan vara smittsam under flera veckor.

Sjukdomsbild

Tiden från smitta till symtom är vanligen 2–5 dagar.

Difteri i luftvägarna börjar ofta med:

halsont
feber
sväljningssvårigheter
trötthet och sjukdomskänsla
svullna lymfkörtlar på halsen.

Ett karakteristiskt tecken vid klassisk difteri är en gråvit, fastsittande beläggning i svalget och på tonsillerna. Beläggningen kan breda ut sig och i svåra fall orsaka svullnad och hinder i luftvägarna.

Vid allvarlig sjukdom kan halsen bli kraftigt svullen. Andningen kan påverkas och tillståndet kan bli akut livshotande.

Huddifteri ger vanligen långdragna sår, ofta på ben eller andra hudområden. Den ger mer sällan allvarlig toxinorsakad sjukdom men kan bidra till smittspridning.

Komplikationer

De allvarligaste komplikationerna orsakas av difteritoxinet. Toxinet kan spridas från infektionsområdet med blodet och skada olika organ.

Hjärtat kan påverkas med inflammation i hjärtmuskeln och störningar i hjärtats rytm. Nervsystemet kan skadas och ge muskelsvaghet eller förlamningar. Sådana neurologiska komplikationer kan ibland uppträda flera veckor efter den akuta infektionen.

Även njurarna och andra organ kan påverkas.

Obehandlad toxisk difteri är en mycket allvarlig sjukdom. Dödligheten är omkring 5–10 procent och kan vara betydligt högre vid svår sjukdom. Risken är särskilt stor hos ovaccinerade personer.

Behandling

Misstänkt difteri behöver behandlas omedelbart på sjukhus.

Vid toxisk difteri ges difteriantitoxin, som innehåller antikroppar som neutraliserar toxin som fortfarande cirkulerar i blodet. Antitoxinet kan däremot inte oskadliggöra toxin som redan har bundit till kroppens vävnader. Det är därför mycket viktigt att behandlingen sätts in tidigt.

Antibiotika ges samtidigt för att eliminera bakterien, stoppa fortsatt toxinproduktion och minska smittsamheten.

Patienten isoleras för att förhindra vidare smittspridning. Personer som haft nära kontakt med den sjuke behöver också bedömas och kan behöva antibiotika och kompletterande vaccination.

Genomgången difteri ger inte ett tillförlitligt skydd mot att få sjukdomen igen. Den som har haft difteri behöver därför också ett fullgott vaccinationsskydd.

Förekomst

Difteri var fram till mitten av 1900-talet en vanlig barnsjukdom i Sverige. Efter att vaccination infördes minskade sjukdomen kraftigt och inhemsk smittspridning är numera mycket ovanlig.

Sjukdomen förekommer dock fortfarande globalt, framför allt i länder och områden med låg vaccinationstäckning. Större utbrott kan uppstå när vaccinationsprogram försämras, exempelvis i samband med krig, konflikter, naturkatastrofer eller andra störningar i hälso- och sjukvården.

Under senare år har större utbrott bland annat förekommit i delar av Afrika, Mellanöstern och Asien.

Fall förekommer även i Europa. Förutom importerad C. diphtheriae förekommer enstaka fall orsakade av C. ulcerans, ibland efter kontakt med djur.

Difteri och resor

För en person med fullgott vaccinationsskydd är risken att insjukna i svår difteri mycket liten.

Resor kan innebära ökad exponering i länder där difteri fortfarande förekommer, särskilt vid längre vistelser eller nära kontakt med lokalbefolkningen. Risken kan öka i områden där vaccinationsprogram har störts eller där pågående utbrott förekommer.

Inför utlandsresor är det därför ett bra tillfälle att kontrollera att grundskyddet mot difteri, stelkramp och kikhosta är aktuellt. Detta gäller även inför resor till länder där någon särskild resevaccination i övrigt inte behövs.

Läs mer om grundvaccination och påfyllnadsdoser på vår sida om vaccin mot difteri.

Så skyddar du dig

Vaccination är det viktigaste skyddet mot difteri. Vaccination ingår i det svenska barnvaccinationsprogrammet och rekommenderas även senare i livet eftersom skyddet avtar med tiden.

Vaccinationen skyddar framför allt mot difteritoxinets allvarliga effekter och därmed mot svår sjukdom. Den förhindrar inte alltid att bakterien tillfälligt kan finnas i svalget eller på huden.

Läs mer om vaccination av barn och vuxna och hur ofta skyddet behöver fyllas på på vår sida om vaccin mot difteri..

Om du kan ha utsatts för smitta

Den som har haft nära kontakt med en person med misstänkt eller konstaterad difteri behöver bedömas av sjukvården, även om man tidigare är vaccinerad.

Nära kontakter kan behöva antibiotika för att förhindra att bakterien etablerar sig och sprids vidare. Vaccinationsskyddet kontrolleras samtidigt och kompletteras vid behov.

Den som själv får halsont, feber eller andra symtom efter nära kontakt med ett difterifall bör kontakta sjukvården omgående och upplysa om den möjliga exponeringen.