Rabies – Vaccinationsrådet Allmänhet

Information till resenärer

Rabies är en virusinfektion som angriper hjärnan och nervsystemet. Sjukdomen överförs från infekterade däggdjur, framför allt genom bett men också när saliv kommer i kontakt med sår eller slemhinnor.

Rabies är en av de allvarligaste infektionssjukdomarna. När symtom väl har utvecklats är sjukdomen i praktiken alltid dödlig. Samtidigt kan rabies nästan alltid förebyggas om ett misstänkt smittillfälle hanteras snabbt och korrekt.

Rabies förekommer hos djur i stora delar av världen. Hundar orsakar de flesta dödsfallen hos människor globalt, men även apor, katter, fladdermöss och andra däggdjur kan överföra smitta.

Vaccination före resa kan vara aktuell vid ökad risk för djurkontakt eller när snabb tillgång till tillförlitlig rabiesbehandling efter ett bett kan vara svår.

Läs mer om vaccin mot rabies.

Smittämnet och smittvägar

Rabies orsakas av rabiesvirus och närbesläktade lyssavirus. Viruset finns framför allt i saliven hos ett infekterat djur och överförs vanligen genom bett.

Smitta kan också ske om saliv från ett smittat djur kommer in i ett öppet sår eller når slemhinnorna i exempelvis ögon eller mun. Att bli slickad på oskadad hud innebär däremot ingen rabiesrisk.

Alla däggdjur kan i princip infekteras. Vilka djur som framför allt sprider rabies varierar mellan olika delar av världen.

Hundar är den viktigaste smittkällan

Globalt är hunden den klart viktigaste smittkällan för rabies hos människor. I länder där rabies hos hundar har eliminerats kan andra djurarter ha större betydelse.

Fladdermöss är en särskild risk eftersom bett och rivsår kan vara mycket små och ibland svåra att upptäcka. Kontakt med fladdermöss ska därför alltid tas på allvar.

För resenärer är även apor en viktig orsak till riskkontakter, särskilt vid turistmål där apor är vana vid människor och kan komma nära för att få mat.

Sjukdomsbild

Efter att viruset kommit in genom huden förökar det sig lokalt och tar sig därefter in i perifera nerver. Därifrån transporteras det längs nerverna till hjärnan.

Inkubationstiden är oftast en till tre månader, men kan variera från dagar till mer än ett år. Tiden påverkas bland annat av var på kroppen exponeringen skett, hur allvarlig skadan är och hur mycket virus som överförts.

När viruset väl har nått centrala nervsystemet utvecklas en snabbt fortskridande hjärninflammation.

De första symtomen

Sjukdomen börjar ofta ospecifikt med feber, huvudvärk, trötthet och sjukdomskänsla. Smärta, stickningar, klåda eller andra ovanliga känselförnimmelser kring platsen för det tidigare bettet är ett karakteristiskt symtom.

Därefter utvecklas neurologiska symtom.

Klassisk rabies

Den vanligaste formen ger tilltagande oro, förvirring och perioder av kraftig agitation. Sväljningsmuskulaturen kan drabbas av smärtsamma spasmer när personen försöker dricka. Detta ger den klassiska vattenskräcken (hydrofobi). Även luftdrag kan utlösa spasmer.

Mellan perioderna kan personen till en början vara relativt klar. Sjukdomen fortskrider dock snabbt med medvetandepåverkan, förlamningar och slutligen koma och död.

Paralytisk rabies

En mindre andel får i stället en form där tilltagande slappa förlamningar dominerar. Den kan initialt likna andra neurologiska sjukdomar och vara svårare att känna igen som rabies.

När symtom har börjat

När kliniska symtom på rabies väl har utvecklats finns ingen etablerad behandling som på ett tillförlitligt sätt kan bota sjukdomen. I princip alla som utvecklar symtom avlider.

Det avgörande är därför inte att behandla den utvecklade sjukdomen utan att förhindra att den uppkommer efter en möjlig exponering.

Detta gör rabies speciell: även efter ett bett från ett rabiessmittat djur finns vanligen tid att stoppa infektionen innan viruset når nervsystemet, förutsatt att korrekt behandling påbörjas snabbt.

Förekomst

Rabies förekommer i stora delar av världen, framför allt i Afrika och Asien, men även i andra regioner. Den geografiska situationen varierar och förändras över tid.

Sjukdomen orsakar fortfarande tiotusentals dödsfall varje år, och den stora majoriteten inträffar efter hundbett i länder där rabies förekommer bland hundar. Barn står för en betydande del av dödsfallen.

Sverige är fritt från klassisk rabies hos landlevande djur. Närbesläktade lyssavirus kan däremot förekomma hos fladdermöss även i Europa.

Rabies och resor

För de flesta resenärer är den absoluta risken att få rabies liten. Konsekvensen av en obehandlad infektion är däremot så allvarlig att varje möjlig exponering måste tas på största allvar.

Risken beror inte bara på vilket land man besöker utan också på resans längd, aktiviteter, kontakt med djur och möjligheten att snabbt få korrekt behandling.

Djurkontakt under resan

Många riskkontakter uppkommer med till synes ofarliga djur i turistmiljöer. Hundar och katter kan söka kontakt och apor vid tempel, parker och turistattraktioner kan bita eller riva när människor försöker klappa eller mata dem.

Barn löper särskild risk eftersom de gärna närmar sig djur. De kan dessutom få bett i ansikte och händer och berättar inte alltid att de har blivit bitna eller rivna.

Fladdermöss ska inte hanteras med bara händer. Ett bett kan vara så litet att det är svårt att se.

Vaccination före resa

Vaccination före en möjlig exponering kan vara särskilt värdefull för personer som ska vistas länge i områden där rabies förekommer, har stor sannolikhet för djurkontakt eller reser till platser där tillgången till säker rabiesvaccination och immunglobulin kan vara begränsad.

Vaccination före resan innebär dock inte att ett djurbett kan ignoreras. Även en tidigare vaccinerad person behöver behandling efter en misstänkt rabiesexponering, men behandlingen blir enklare.

Läs mer om vilka resenärer som kan ha nytta av vaccination och vad som gäller efter exponering på vår sida om vaccin mot rabies.

Så skyddar du dig

Det viktigaste sättet att undvika rabies under en resa är att inte komma i nära kontakt med främmande däggdjur, även om de verkar tama och friska.

Klappa eller mata inte hundar, katter, apor eller andra däggdjur. Låt inte barn leka med djur och förklara för dem före resan att de alltid ska berätta om de blivit bitna, rivna eller slickade på skadad hud.

Vaccination före resa ger ett extra skydd för personer med förhöjd risk men ersätter aldrig behovet av behandling efter en möjlig exponering.

Läs mer på vår sida Riskfyllda djurkontakter.

Om du blir biten eller riven av ett djur

Ett djurbett eller rivsår i ett område där rabies förekommer ska hanteras omedelbart. Vänta inte tills du kommer hem från resan.

Tvätta såret direkt

Tvätta och spola såret noggrant med tvål och rikligt med vatten under minst 15 minuter. Noggrann sårrengöring är en viktig del av skyddet mot rabies. Använd därefter om möjligt ett virusdödande desinfektionsmedel.

Sök sjukvård snarast

Kontakta därefter sjukvård så snart som möjligt för bedömning av behovet av rabiesvaccination och, för personer som inte tidigare är vaccinerade, rabiesimmunglobulin eller motsvarande behandling.

Det gäller även om såret är litet, djuret verkade friskt eller det har gått en tid sedan händelsen.

Om du redan är vaccinerad mot rabies behöver du fortfarande söka vård efter en misstänkt exponering. Du behöver då ytterligare vaccindoser, men normalt inte rabiesimmunglobulin.

Avbryt inte behandlingen på egen hand

Om behandling har påbörjats utomlands bör den fullföljas enligt rekommenderat schema. Spara uppgifter om vilket vaccin och eventuell annan behandling du fått och när doserna gavs.

Eftersom rabies kan förebyggas även efter exponering men i praktiken inte botas när symtom väl har utvecklats gäller en enkel princip: vid tveksamhet efter en möjlig rabieskontakt – sök medicinsk bedömning.