Stelkramp (tetanus) – Vaccinationsrådet Allmänhet

Information till allmänheten och resenärer

Stelkramp (tetanus) är en allvarlig sjukdom som orsakas av ett nervgift från bakterien Clostridium tetani. Bakteriens sporer finns naturligt i jord och kan komma in i kroppen genom sår och andra hudskador.

Till skillnad från många andra infektionssjukdomar smittar stelkramp inte mellan människor. Risken finns i stället när bakteriesporer kommer in i en sårskada, särskilt om såret är djupt eller förorenat med jord eller smuts.

Sjukdomen påverkar nervsystemet och kan orsaka svåra muskelkramper, andningsproblem och påverkan på cirkulationen. Även med modern intensivvård kan stelkramp vara livshotande.

Vaccination är ett mycket effektivt skydd och ingår i det svenska barnvaccinationsprogrammet.

Läs mer om vaccin mot difteri, stelkramp och kikhosta.

Smittämnet och smittvägar

Stelkramp orsakas av bakterien Clostridium tetani. Bakterien kan bilda mycket motståndskraftiga sporer, som kan överleva länge i miljön. De finns allmänt i jord, damm och avföring från människor och djur.

Om sporerna kommer in i en sårskada där det finns lite syre kan de utvecklas till aktiva bakterier. Detta gynnas exempelvis av djupa sticksår, död vävnad eller främmande material i såret.

Bakterierna bildar då ett mycket kraftigt nervgift, tetanospasmin. Giftet påverkar nervsystemets kontroll av musklerna och orsakar de karakteristiska muskelkramperna vid stelkramp.

Vilka sår kan innebära risk?

Stelkramp förknippas ofta med djupa och smutsiga sår, men även mindre sår kan i sällsynta fall orsaka sjukdom.

Risken är särskilt viktig att överväga vid:

djupa sticksår
sår som förorenats med jord eller smuts
sår med död eller svårt skadad vävnad
brännskador
kroniska eller infekterade sår
skador där främmande material finns kvar i såret.

Ett djurbett innebär inte i sig en särskild risk för stelkramp. Risken beror, precis som vid andra sår, på om såret har förorenats och om det finns förhållanden som gör att bakterien kan växa.

Sjukdomsbild

Tiden mellan skadan och de första symtomen varierar, men är vanligen omkring 3–21 dagar. Kort inkubationstid är ofta förknippad med allvarligare sjukdom.

Generaliserad stelkramp

Den vanligaste formen är generaliserad stelkramp. Ett tidigt och karakteristiskt symtom är käkstelhet, ibland kallat käklås.

Därefter kan man få:

stelhet i nacke och rygg
svårigheter att svälja
stelhet i bukmuskulaturen
kraftiga och smärtsamma muskelkramper.

Kramperna kan utlösas av mycket små stimuli, exempelvis ljud, ljus eller beröring.

Vid svår sjukdom kan hela kroppen drabbas av kraftiga spasmer. Andningsmuskulaturen kan påverkas och det autonoma nervsystemet kan störas, vilket bland annat kan ge kraftiga svängningar i blodtryck och hjärtfrekvens.

Lokal stelkramp

Ibland begränsas stelheten och muskelkramperna till området kring den ursprungliga skadan. Detta kallas lokal stelkramp.

Tillståndet kan förbli lokalt men kan också utvecklas till generaliserad stelkramp.

Stelkramp hos nyfödda

Neonatal stelkramp kan uppstå när navelstumpen hos ett nyfött barn infekteras med stelkrampsbakterier, framför allt efter förlossningar under bristande hygieniska förhållanden.

Sjukdomen har i stort sett försvunnit från länder med fungerande vaccinationsprogram och god förlossningsvård men förekommer fortfarande i vissa delar av världen.

Allvarlig sjukdom och komplikationer

Stelkramp är en mycket allvarlig sjukdom.

De kraftiga muskelkramperna kan påverka andningen och kräva respiratorbehandling. Störningar i det autonoma nervsystemet kan orsaka instabilt blodtryck och allvarliga störningar av hjärtrytmen.

Även med modern intensivvård är dödligheten vid generaliserad stelkramp betydande. Risken är större bland äldre, spädbarn och personer som utvecklar svår sjukdom snabbt.

Återhämtningen kan dessutom ta lång tid eftersom nervsystemet behöver återbilda de nervändar som skadats av toxinet. Efter svår stelkramp kan lång rehabilitering behövas.

Behandling

Stelkramp kräver omedelbar sjukhusvård, ofta på intensivvårdsavdelning.

Behandlingen inriktas bland annat på att neutralisera det toxin som ännu inte har bundit till nervsystemet. Då används humant tetanusimmunglobulin (TIG), som innehåller färdiga antikroppar mot toxinet.

Såret rengörs noggrant och död eller infekterad vävnad kan behöva avlägsnas. Antibiotika ges för att eliminera bakterierna och förhindra fortsatt toxinproduktion.

Vid svår sjukdom behövs behandling av muskelkramper och ibland respiratorbehandling och andra intensivvårdsåtgärder.

Genomgången stelkramp ger inte immunitet. En person som har haft sjukdomen behöver därför vaccineras.

Förekomst

Stelkrampssporer förekommer över hela världen. Till skillnad från många andra infektionssjukdomar går bakterien därför inte att utrota genom vaccination.

I länder med hög vaccinationstäckning är sjukdomen mycket ovanlig. I Sverige förekommer endast enstaka fall, framför allt bland äldre personer som inte har fått fullständig grundvaccination eller vars vaccinationsstatus är osäker.

Globalt är stelkramp fortfarande ett betydande hälsoproblem, framför allt i länder med låg vaccinationstäckning och begränsad tillgång till sjukvård. Neonatal stelkramp förekommer fortfarande i områden där kvinnor inte är tillräckligt vaccinerade och förlossningar sker under bristande hygieniska förhållanden.

Stelkramp och resor

Risken för stelkramp är inte begränsad till vissa resmål. Bakteriesporerna finns i miljön över hela världen, även i Sverige.

Under en resa kan det däremot vara lättare att råka ut för skador, exempelvis vid vandring, cykling, motorcykelåkning eller andra aktiviteter. Tillgången till snabb och kvalificerad sårvård kan också vara sämre på vissa resmål.

Inför en utlandsresa är det därför ett bra tillfälle att kontrollera att grundskyddet mot stelkramp, difteri och kikhostaär aktuellt.

Läs mer om grundvaccination och påfyllnadsdoser på vår sida om vaccin mot difteri, stelkramp och kikhosta.

Så skyddar du dig

Vaccination är det viktigaste skyddet mot stelkramp. Eftersom sjukdomen inte sprids mellan människor finns inget indirekt skydd genom att andra personer är vaccinerade. Var och en behöver ha ett eget vaccinationsskydd.

God sårvård är också viktig. Sår bör rengöras noggrant och jord, grus och annat främmande material avlägsnas.

Läs mer om vilka vacciner som används och hur vaccinationsskyddet bör kompletteras på vår sida om vaccin mot difteri, stelkramp och kikhosta.

Om du får ett sår

Vid en sårskada behöver behovet av skydd mot stelkramp bedömas utifrån vilken typ av sår det är och vilket vaccinationsskydd du har sedan tidigare. Även ett till synes obetydligt sår kan innebära risk.

Rengör såret noggrant. Sök sjukvård om såret är djupt, kraftigt förorenat, innehåller främmande material eller har död vävnad, eller om du är osäker på ditt tidigare vaccinationsskydd.

Beroende på sårets karaktär och tidigare vaccinationer kan en vaccindos behövas. Vid vissa särskilt riskfyllda sår hos personer som saknar tillräckligt vaccinationsskydd kan även tetanusimmunglobulin (TIG) behöva ges.

Den som är osäker på om grundvaccinationen mot stelkramp är fullständig bör därför upplysa sjukvården om detta vid en sårskada.