Fästingburen hjärninflammation (TBE) – Vaccinationsrådet Allmänhet

Information till resenärer och allmänheten

Ixodes ricinus-färsting. Foto Wikimedia.

TBE (tick-borne encephalitis, fästingburen hjärninflammation) är en virusinfektion som sprids genom bett av infekterade fästingar. De flesta som smittas får inga symtom eller endast en lindrig febersjukdom, men hos en mindre andel angriper viruset hjärnan och nervsystemet.

TBE kan då orsaka hjärnhinneinflammation eller hjärninflammation. De flesta återhämtar sig, men sjukdomen kan ge långvariga eller bestående neurologiska besvär. Risken för allvarlig sjukdom och bestående följder ökar med stigande ålder.

TBE förekommer i Sverige och i flera andra delar av Europa och Asien. Risken varierar kraftigt även inom ett och samma land och är ofta koncentrerad till relativt begränsade geografiska områden.

Vaccination är det viktigaste skyddet mot TBE för personer som regelbundet vistas i områden där smittan förekommer.

Läs mer om vaccin mot TBE.

Smittämnet och smittvägar

TBE orsakas av TBE-virus, som tillhör gruppen flavivirus. Viruset cirkulerar i naturen mellan fästingar och olika vilda djur, framför allt smågnagare.

Människor smittas vanligen genom bett av en infekterad fästing. I Sverige är det framför allt den vanliga fästingen, Ixodes ricinus, som sprider viruset.

Till skillnad från borreliabakterier kan TBE-virus överföras snabbt efter att fästingen har bitit sig fast. Att kontrollera huden och snabbt avlägsna fästingar är ändå viktigt, men ger därför inte ett säkert skydd mot TBE.

*Storlek och utseende av olika stadier (larv, nymf och adult hane och hona) av Ixodes-*fästinrar, den fästingart som vanligen sprider TBE i Sverige.

ästingbett märks inte alltid

Fästingens bett är vanligen smärtfritt och en fästing kan vara mycket liten. Många personer som insjuknar i TBE minns därför inte att de har blivit fästingbitna.

Fästingar finns framför allt i gräs, buskvegetation och skogsmark och är aktiva när temperaturen är tillräckligt hög, huvudsakligen under vår, sommar och höst.

Sjukdomsbild

Tiden från smitta till symtom är vanligen 7–14 dagar, men kan variera.

De flesta som infekteras får inga symtom alls. En del utvecklar en lindrig febersjukdom med exempelvis huvudvärk, muskelvärk och trötthet som går över efter några dagar.

Tvåfasigt sjukdomsförlopp

Hos en mindre andel av de smittade får sjukdomen ett karakteristiskt tvåfasigt förlopp. Efter den första feberepisoden följer en symtomfri period på ungefär en vecka.

Därefter återkommer febern och viruset har då angripit centrala nervsystemet. Sjukdomen kan visa sig som hjärnhinneinflammation (meningit), hjärninflammation (encefalit) eller mer sällan inflammation som även påverkar ryggmärgen.

Symtomen kan då vara hög feber, svår huvudvärk, nackstelhet, illamående och kräkningar. Vid hjärninflammation kan även förvirring, balanssvårigheter, tremor, koncentrationssvårigheter, medvetandepåverkan och andra neurologiska symtom förekomma.

Allvarlig sjukdom och långvariga besvär

Hur allvarlig TBE blir varierar mycket. Barn får i allmänhet ett lindrigare sjukdomsförlopp än vuxna, medan risken för svår hjärninflammation och bestående besvär ökar med stigande ålder.

Efter en infektion som har påverkat centrala nervsystemet kan återhämtningen ta lång tid. En del får kvarstående besvär i månader eller år.

Det kan bland annat röra sig om uttalad trötthet, huvudvärk, minnes- och koncentrationssvårigheter, balansproblem, tremor eller andra neurologiska symtom. I svårare fall kan bestående förlamningar förekomma.

Dödsfall är ovanliga vid den variant av TBE-virus som förekommer i Sverige och övriga delar av Europa, men risken är större hos äldre personer.

Behandling

Det finns ingen specifik antiviral behandling mot TBE. Behandlingen är därför inriktad på att lindra symtomen och stödja kroppens funktioner medan infektionen läker.

Personer med hjärnhinne- eller hjärninflammation behöver vanligen sjukhusvård. Vid svår sjukdom kan intensivvård behövas.

Efter en allvarligare infektion kan rehabilitering behövas under lång tid.

Genomgången TBE anses ge ett långvarigt skydd mot ny sjukdom.

Förekomst

TBE förekommer inom ett stort område från delar av Europa österut genom Ryssland och vidare till delar av Asien. Förekomsten är dock mycket ojämn.

I Sverige har TBE under lång tid varit vanligast i delar av södra och mellersta Sverige, särskilt kring Mälaren och längs Östersjökusten. Under senare år har sjukdomen spridits geografiskt och fall rapporteras från allt fler områden.

Risken kan variera betydligt även över korta geografiska avstånd. Att ett område ligger nära ett känt riskområde innebär därför inte nödvändigtvis att risken är densamma.

Folkhälsomyndigheten har uppdaterade riskkartor ner på kommunnivå.

Olika typer av TBE-virus

TBE-virus delas in i flera undertyper. I Sverige och större delen av Europa förekommer huvudsakligen den europeiska subtypen.

Längre österut förekommer även sibiriska och fjärröstliga varianter. Sjukdomsförloppet kan skilja sig mellan de olika undertyperna, och framför allt den fjärröstliga varianten har förknippats med allvarligare sjukdom.

De TBE-vacciner som används i Sverige ger skydd även mot dessa varianter.

Utbredning av de tre TBE-typerna, Europeisk TBEV (EurTBEV), Sibirisk TBEV (Sib-TBEV)
och Fjärran östern TBEV (FE-TBEV).

Inom övriga EU ser man en förhöjd risk framför allt i Finland (Ålands skärgård, finska Lappland och längs finska viken), Estland, Lettland, Litauen, Polen (nordöstra delarna), Tjeckien, Slovakien, Österrike, Ungern (östra delarna) och Slovenien, Slovakien, Sverige och Finland, men smittan förekommer även i andra länder (se kartan nedan).

Rapporterade TBE-fall/100.000 invånare i EU 2012-2020. Områden med fler än 1 fall/100.000 räknas som områden med förhöjd risk. Källa: ECDC och Eurosurveillance.

TBE och resor

TBE är inte bara en svensk infektion. Sjukdomen förekommer i flera populära resmål i Central-, Öst- och Nordeuropa och längre österut i Asien.

Risken beror i hög grad på var och hur man vistas. Den är framför allt kopplad till aktiviteter där man exponeras för fästingar, exempelvis vandring, camping, orientering, jakt, fiske och längre vistelser på landsbygden.

För en person som huvudsakligen vistas i stadsmiljö är risken vanligen mycket liten även i ett land där TBE förekommer.

Vid bedömning av behovet av vaccination inför resa behöver man därför väga samman resmål, årstid, vistelsens längd och vilka aktiviteter som planeras.

Läs mer om vilka som rekommenderas vaccination och hur vaccinationsschemat ser ut på vår sida om vaccin mot TBE.

Så skyddar du dig

Vaccination är det mest effektiva skyddet mot TBE för personer som vistas i områden där smittan förekommer.

Det är samtidigt klokt att minska risken för fästingbett. Täckande kläder och lämpliga insektsmedel kan minska risken. Efter vistelse i fästingmiljö bör huden kontrolleras och fästingar avlägsnas så snart som möjligt.

Dessa åtgärder skyddar också mot andra fästingöverförda infektioner, framför allt borrelia. Eftersom TBE-virus kan överföras tidigt efter att fästingen har bitit sig fast kan dock snabb borttagning av fästingen inte ersätta vaccination som skydd mot TBE.

Läs mer på vår sida Skydd mot myggor, fästingar och andra småkryp.

Läs mer om vaccination på vår sida om vaccin mot TBE.

Om du blir fästingbiten

Ta bort fästingen så snart som möjligt genom att greppa den nära huden och dra den rakt ut. Tvätta därefter huden.

Ett fästingbett i sig innebär normalt inte att du behöver söka sjukvård på grund av risken för TBE. Det finns ingen behandling efter ett fästingbett som kan förhindra TBE hos en ovaccinerad person.

Var däremot uppmärksam på feber, huvudvärk eller andra symtom under veckorna efter bettet. Sök sjukvård vid hög feber och svår huvudvärk, nackstelhet, förvirring eller andra neurologiska symtom.

Ett växande rött hudutslag efter ett fästingbett är inte typiskt för TBE men kan vara tecken på borrelia och bör bedömas enligt de råd som gäller för den infektionen.