Olika typer av vacciner – Vaccinationsrådet Allmänhet

Alla vacciner har samma grundläggande syfte: att lära immunförsvaret att känna igen ett smittämne och bygga upp ett skydd innan vi utsätts för sjukdomen. Men hur vaccinet presenterar smittämnet för immunförsvaret skiljer sig mellan olika typer av vacciner.

Vissa vacciner innehåller hela virus eller bakterier, medan andra bara innehåller utvalda delar. Det finns också vacciner som låter kroppens egna celler tillfälligt tillverka det antigen som immunförsvaret ska lära sig känna igen.

Vilken vaccintyp som används påverkar bland annat hur immunförsvaret reagerar, hur många doser som behövs och om vaccinet kan ges till personer med nedsatt immunförsvar.

← Till Om vacciner

Levande försvagade vacciner

Levande försvagade vacciner innehåller virus eller bakterier som fortfarande kan föröka sig, men som har förändrats så att de normalt inte orsakar sjukdom hos personer med ett fungerande immunförsvar.

Eftersom vaccinet på flera sätt efterliknar en naturlig infektion aktiveras många delar av immunförsvaret. Det ger ofta ett starkt och långvarigt immunsvar, och för vissa vacciner räcker en eller ett fåtal doser.

Exempel på levande försvagade vacciner är vaccin mot:

mässling, påssjuka och röda hund (MPR)
vattkoppor
gula febern
rotavirus.

Det influensavaccin som ges som nässpray till barn är också ett levande försvagat vaccin.

Levande vacciner passar inte alla

Eftersom vaccinets virus eller bakterier kan föröka sig ska levande vacciner normalt inte ges till personer med kraftigt nedsatt immunförsvar. De flesta levande vacciner ska inte heller ges under graviditet.

Detta skiljer dem från icke-levande vacciner, som i allmänhet kan ges även till personer med nedsatt immunförsvar, även om skyddseffekten ibland kan bli sämre.

Inaktiverade vacciner

Inaktiverade vacciner innehåller hela virus eller bakterier som har avdödats eller på annat sätt gjorts oförmögna att föröka sig.

De kan därför inte orsaka den infektion som vaccinationen skyddar mot.

Exempel är vaccin mot:

TBE
hepatit A
japansk encefalit
rabies
polio som ges som injektion.

Eftersom smittämnet inte kan föröka sig i kroppen blir stimuleringen av immunförsvaret ofta mindre omfattande än efter ett levande vaccin. Det kan därför behövas flera doser för att bygga upp ett bra skydd och ibland påfyllnadsdoser för att bibehålla det.

Protein- och subenhetsvacciner

I stället för att använda hela smittämnet kan man välja ut en eller flera delar av det som immunförsvaret ska lära sig känna igen.

Dessa kallas ofta protein- eller subenhetsvacciner.

Ett exempel är vaccinet mot bältros, Shingrix®, som innehåller ett protein från varicella-zoster-viruset. HPV-vacciner är ett annat exempel. De innehåller virusliknande partiklar som består av proteiner från virusets yta men saknar virusets genetiska material.

Sådana vacciner kan inte föröka sig eller orsaka den infektion de skyddar mot.

Eftersom ett begränsat antal antigen används behöver vaccinet ibland hjälp för att skapa ett tillräckligt starkt immunsvar. Därför innehåller vissa av dessa vacciner ett adjuvans, ett ämne som förstärker immunförsvarets reaktion.

Toxoidvacciner

Vissa bakterier orsakar sjukdom framför allt genom att bilda gifter, så kallade toxiner.

Då behöver vaccinationen inte i första hand lära immunförsvaret att angripa själva bakterien. I stället kan vaccinet skapa antikroppar som neutraliserar giftet.

Toxinet behandlas så att det förlorar sin giftverkan men behåller de egenskaper som gör att immunförsvaret kan känna igen det. Det oskadliggjorda toxinet kallas ett toxoid.

De viktigaste exemplen är vaccin mot:

stelkramp
difteri.

När en vaccinerad person senare utsätts för bakterien kan antikropparna snabbt binda till och oskadliggöra toxinet.

Skyddet avtar med tiden, vilket är en anledning till att påfyllnadsdoser behövs.

Polysackaridvacciner

Många bakterier omges av en kapsel som bland annat består av långa kedjor av sockerarter, så kallade polysackarider. Immunförsvaret kan bilda antikroppar mot dessa kapselämnen.

Ett vaccin kan därför bestå av renade polysackarider från bakteriekapseln.

Ett exempel är Pneumovax®, som innehåller kapselpolysackarider från 23 olika typer av pneumokocker.

Polysackaridvacciner ger ett antikroppssvar men är sämre på att skapa immunologiskt minne. De fungerar också dåligt hos barn under omkring två års ålder.

För att komma runt dessa begränsningar utvecklades konjugatvacciner.

Konjugatvacciner

I ett konjugatvaccin kopplas, eller konjugeras, bakteriens polysackarid till ett protein.

Det förändrar hur immunförsvaret reagerar. Genom kopplingen till proteinet aktiveras även T-celler, vilket ger ett starkare och mer långvarigt immunsvar och ett bättre immunologiskt minne.

Konjugatvacciner fungerar därför bra redan hos spädbarn.

Tekniken används bland annat i vaccin mot:

pneumokocker
meningokocker
Haemophilus influenzae typ b (Hib).

Utvecklingen av konjugatvacciner har gjort det möjligt att skydda små barn mot flera allvarliga bakterieinfektioner som tidigare var viktiga orsaker till bland annat hjärnhinneinflammation och blodförgiftning.

mRNA-vacciner

mRNA-vacciner bygger på en annan princip. I stället för att tillföra själva antigenet innehåller vaccinet en genetisk instruktion i form av budbärar-RNA, mRNA.

mRNA fungerar normalt som ett slags tillfällig arbetskopia av genetisk information i våra celler. Cellerna använder informationen för att tillverka proteiner.

I ett mRNA-vaccin innehåller mRNA instruktionen för ett utvalt protein från smittämnet. När vaccinet ges tar vissa av kroppens celler upp mRNA och tillverkar under en kort tid proteinet. Immunförsvaret känner igen det som främmande och bygger upp ett immunsvar.

Därefter bryts vaccinets mRNA snabbt ner.

mRNA går inte in i cellkärnan där vårt DNA finns och förändrar inte våra gener.

Tekniken fick sitt stora genombrott genom vaccinerna mot covid-19 och används också i ett vaccin mot RSV.

Virusvektorvacciner

Virusvektorvacciner använder ett ofarligt eller försvagat virus som transportör, eller vektor, för genetisk information från det smittämne man vill vaccinera mot.

När vektorn kommer in i kroppens celler används informationen för att tillverka ett antigen. Immunförsvaret reagerar därefter mot antigenet och bygger upp ett immunologiskt minne.

Vektorn är förändrad så att den inte orsakar den sjukdom som vaccinet ska skydda mot.

Tekniken har bland annat använts i vissa vacciner mot covid-19 och i vaccin mot ebola.

Kombinationsvacciner

Ett kombinationsvaccin är egentligen inte en egen vaccinteknik. Det innebär att flera olika vaccinkomponenter har samlats i samma vaccin.

Det gör att en person kan vaccineras mot flera sjukdomar med en enda injektion.

Barnvaccinationsprogrammet använder flera sådana vacciner. Ett spädbarn kan exempelvis med en enda spruta vaccineras mot:

difteri
stelkramp
kikhosta
polio
Hib
hepatit B.

MPR-vaccinet är ett annat kombinationsvaccin och skyddar mot mässling, påssjuka och röda hund.

Att flera vacciner ges tillsammans överbelastar inte immunförsvaret. Immunförsvaret möter varje dag ett mycket stort antal främmande ämnen och har stor kapacitet att reagera mot många olika antigen samtidigt.

Varför finns det så många olika vaccintyper?

Det finns ingen vaccinteknik som är bäst för alla sjukdomar.

Virus och bakterier skiljer sig mycket från varandra. För vissa infektioner behövs framför allt neutraliserande antikroppar, medan ett effektivt skydd mot andra också kräver ett starkt T-cellssvar. Vissa smittämnen förändras snabbt, medan andra är mycket stabila.

Valet av vaccinteknik är därför en del av utvecklingen av varje vaccin. Målet är att skapa ett tillräckligt starkt och långvarigt skydd med så liten risk för biverkningar som möjligt.

Det förklarar också varför vaccinationsscheman ser olika ut. Ett levande vaccin kan ibland ge ett långvarigt skydd efter en enda dos, medan ett inaktiverat vaccin kan behöva flera doser och senare påfyllnad.

Olika vacciner – samma mål

Trots de stora tekniska skillnaderna bygger alla vacciner på samma grundprincip: immunförsvaret får möjlighet att lära känna något karakteristiskt hos ett smittämne innan den verkliga infektionen inträffar.

När smittämnet senare dyker upp är immunförsvaret förberett och kan reagera snabbare och effektivare.

Vilken typ av vaccin som används har betydelse för bland annat hur många doser som behövs, hur länge skyddet varar och vilka personer som kan vaccineras.

Läs mer: Så fungerar vacciner i kroppen

Vill du veta mer?

På huvudsidan Om vacciner hittar du våra övriga fördjupningssidor om hur vacciner fungerar, nyttan med vaccination, säkerhet och biverkningar, hur vacciner utvecklas och prövas samt vanliga frågor och myter om vacciner.

← Till Om vacciner